Att säga mod till sin spegelbild

Novembermörkret sluter sig allt tätare kring mina kvällspromenader. Rundan runt Kålgårdsdammen går på rutin. Bilarna susar på Hanröleden. En ensam joggare. Ett och två. Ett och två.

Gräsänderna snattrar i mörkret. Billyktorna stryker över buskagen. Circle K lyser som en hägring. Möter en hund med en grön reflex. En matte pratar i telefon.

Ibland undrar jag vad alla dessa telefonsamtal handlar om. Kan det vara något viktigt?

Hamnar i en rytm. Taktfast. Ett och två. Ett och två. En rytm som tar mig tillbaka till Svalöv. Jag älskade att gå bakom blåsorkestern på första maj. Farfars ventiltrombon med de lödda lagningarna. De nikotingula fingrarna. Struphuvuden på magra halsar som guppade upp och ner. Tage Sjöstrand med sin klarinett.

Då kommer dom plötsligt gående. De där spökena från förr. Mona Loppa och hennes låghalta bror. Sigrid i sina stora bylsiga kläder. Tillsammans vandrar vi alldeles tysta där i mörkret. Ett och två. Ett och två.

Dom går vid min sida. Alla de som var sneda och vinda. De som inte riktigt passade in och tog plats. Dom som vi svek. Här går dom! Dom släpper mig inte.

Anders Rosdahls döde skelögde yngre brorsa kommer rakt emot oss. Han stannar så att vi står ansikte mot ansikte. Han är fortfarande lika svår att se rakt i ögonen.

Anders och jag sålde Kvällsposten på Södervång. Vi var med i samma scoutpatrull. Anders var stor och snäll. Hans brorsa var kortare, tjockare, pittögd och lite dum i huvudet. Så sa vi i alla fall.

Detta utspelade sig nämligen på den gamla goda tiden när en chokladboll fick kallas för något som började på stort N. Då när en skelögd var en pittögd idiot. Då när klassklyftorna var skarpa som knivar. Då när en jävla utlänning var en jugoslav som luktade vitlök och slet ut sig i våra fabriker.

Då på den ljuva tiden. Långt innan mångkulturen, queerfeminismen och den politiska korrektheten fick de blåbruna att löpa amok. Jag minns det som feghetens tid. Jag minns de utstöttas tomma sorgsna ansikten. Jag vet att jag inte var jävligast men jag flinade och flackade med blicken. Jag vandrade i ledet och jag var till lags.

Rosdahls var en typisk skånsk grovarbetarefamilj. Villan var sliten och fadern var kärv. Morsan minns jag knappt men jag minns att hon hade ett blommigt förkläde den där nyårsaftonen när vi sprängde danskens brevlåda. Hon var jävligt förbannad då.

Anders och jag tappade kontakten. Ingen aning var han befinner sig. Men hans döde bror tar sina promenader i min absoluta närhet. Jag minns känslan när jag hörde att man skurit ner honom. Hörde suset på skolgården. ”Han var ju dum i huvudet så var väl det man kunde förvänta sig”

Vi flyr in i våra bortförklaringar. Varför sa vi inget? Varför är vi så tysta?.

Ikväll ska jag skriva SOLIDARITET med tandkrämen på badrumsspegeln. Ikväll jag säga MOD högt till min spegelbild.

Sen ska jag lyfta mitt vänstra långfinger och ge det till de blåbruna.

Någon jävla ordning måste det vara. Även i ett samhälle där alla har nog med sitt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s