I glipan mellan Domsöndagen och första advent

Kära mänsklighet. Det är nu det är som allra jävligast. Novembermörkret kryper långt in under långkalsonger och mamelucker. Våra depressioner stryker längs husfasaderna. Butiksfönstren skriker ut sin desperation och försöker locka oss med svarta veckor och svarta fredagar.

Det är nu som jag bytt till kepsen med öronlapparna. Nu jag har köpt ett par fula vantar på Erikshjälpen för tjugofem kronor. Rädd att glömma skinnhandskarna på bussen. Sådana tider är det.

Det är nu det är som allra mest synd om oss människor. Varje år när jag ska plocka ner vinterkläderna får jag den där kartongen med Gunnar Frosts höga hatt i huvudet. Varför har jag den jävla hatten kvar? Den är alldeles för trång. Och varför ställer jag den alltid ovanpå kartongen med vinterkläderna? Livet i november är en trasa. Outgrundligt som ett svenskt underhållningsprogram.

Vi hukar i snålblåsten precis i glipan mellan Domsöndagen och Första advent. I ett tomrum där den hejdlösa konsumtionen säger sig vara svaret på alla våra frågor. Snart stundar den årliga korsfästelsen i shoppinggalleriornas plastgranar. Ett offer de säger vi måste göra för gemenskapens och julfridens skull.

Fast inte kan man slänga Gunnar Frosts höga hatt. Han var en fin man. En autodidakt och fackföreningsman i Svalöv. Av någon anledning fick min far hans hatt och vita frackskjortor. Jag vårdar Gunnars minne genom att få den där hattkartongen i huvudet två gånger om året. Det är väl ett sådant eftermäle man i bästa fall kan drömma om.

Skönt i alla fall att vi passerade Domsöndagen utan större mankemang. Jag är lite rädd för den där söndagen. Det är Sten-Arne Perssons fel.

Sten-Arne Perssons svavelosande predikan i Sankt Olofs kyrka Domsöndagen 1991 minns jag ännu. Han var en kyrkoherde som hade missat det påbud som utgick från Svenska Kyrkan anno 1983. Det om att man på Domsöndagen skulle fokusera mer på Kristi återkomst än på den yttersta domen. Den yttersta domen gick väl inte hem lika bra i stugorna.

Detta struntade Sten-Arne fullständigt i. Han dundrade på om våra synder så att vi hukade i bänkarna. Sten-Arne var för övrigt den som förrättade vårt bröllop. Det kostade 952 kronor. Jag funderade i många år på den där tvåkronan. Sten-Arne var lite gammeldags och gick sin egen väg. Hörde att han fått problem med domkapitlet sen.

1991 hade vi varit på gåsamiddag i Sankt Olof. På ett värdshus vi hittat på annons i Skånska Dagbladet. Gåsamiddag med övernattning. Övernattningen skedde i ett av mitt livs mest charmlösa rum. Den enda utsmyckningen var en trasig rislampa som hängde snett.

Det är också ett av de hotellrum jag minns allra bäst. Inte bara för att jag var yngre och förälskad. Inte fan minns man de hotellrum på Scandic Hotel man somnat på efter sitt livs alla konferensmiddagar. Professionalismens själlöshet liksom bara passerar. Nej. Det är rislamporna på sniskan man minns. Det är deras minne man vårdar.

Gåsamiddagen är också omöjlig att glömma. En av de flottigaste och mest hänförande av ett livs alla restaurangbesök. Svartsoppan fradgade i mungiporna. Lokala bilhandlare pokulerade, groggade och åt. Bönder i arbetskläder och helt vanligt folk käkade gås så det stod härliga till. Skånsk äppelkaka med kavring.

Vi tillbringade några timmar med att vanka gata upp och gata ner i Sankt Olof efter middagen. Gås ska smältas. Gaser ska komma ut. Kosta vad det kosta vill. Det var novembermörkt även 1991. Sådant mörker är evigt.

Dagen efter tillbringades alltså med högmässa. Vi gifte ju oss i Sankt Olof gubevars. Sten-Arne visste besked om våra synder. Berättade nogsamt om vad vi var för några eländiga stackare. Den yttersta domen randades. Möjligen hade den redan siktats i Brösarp.

Sådant är läget. Sådant är mörkret. Men snart ska det tändas ljus. Ljusstakarna väntar ivrigt på mossan och de små målade flugsvamparna av trä. Ett litet ljus tändes redan idag av den där östeuropeiske mannen som jag stött på lite här och där i restaurangsvängen i Falun. Han som jag inte vet vad han heter. Han som alltid är så jävla positiv och trevlig.

I morse stod han utanför Rådhuskällaren med en cigg. ”Ha en riktigt trevlig dag” – sa han och log.
Sådant kan man inte motstå. Det är de små ljusen av mänsklig värme som får oss att uthärda mörkret.

”Varde ljus”, sa han och drog ett bloss på cigaretten. Vi ska nog klara av den här jävla novembermånaden också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s