Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum – 1966 års upplaga

Måndagen den 21 mars går mot kväll här på den sextio komma sjätte breddgraden. Solen gick ner fjorton minuter över sex. Det skymmer och det lyser i huset på andra sidan Åsgatan. Det är där det närmsta skyddsrummet finns. Det har 168 platser. Skyddsrummet på Åsgatan 44 har 41 platser. Det är det som är näst närmast…

Jag har läst Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum – 1966 års upplaga. Vem trodde det för några veckor sedan. Snart plockar jag väl fram min svensk-ryska militärparlör från 1941. Den som jag plockade på mig när jag städade förrådet på A3 i Kristianstad. Då kan jag ställa intressanta frågor som: Var finns uppsamlingsplatsen för gasskadade?

Egentligen är jag inte rädd. Är lindad i folkhemsk fetvadd. Tror ännu på mänskligheten. Litar på människorna. Min förtröstan är en nia på en tiogradig skala. Tror på förnuftet. Ondskan finns. Den har sina ansikten. Men godheten har fler. Den förhoppningen vägrar jag släppa. Inte ens när jag står där med min svensk-ryska militärparlör i handen.

På morgonbussen tjuvlyssnade jag på samtalet mellan föraren och han som vintertid har så fula kläder. Han med blekta pastellgröna överdragskläder och med huvudvärmare i en nyans av lingon och mjölk. Verkade som föraren och han kände varandra från skidspåret.

Det var snack om en bruten handled. Någon ”käring” som hastigt bytt riktning. Sen var det något om att man inte kan lita på japanska bilar. Han med huvudvärmaren hade dåliga erfarenheter av en Mazda från åttiotalet.

Där tappade jag intresset. Stoppade snäckorna i öronen. Bugge Wesseltofts långsamma, långa och innerliga tolkning av ”Bridge over Troubled Water” fyllde mitt sinne. Tänkte att livet är bra härligt och priviligierat. Här kan man sitta och irritera sig över fula skidkläder och dösnack om gamla japanska bilar.

Här viner inga raketer. Inte behöver jag bära ett blödande barn till uppsamlingsplatsen. Kvinnorna i mitt liv behöver inte fly till Polen.

Snödrivorna hade nästan helt töat bort på villagatorna i Borlänge. Helgen var så varm och härlig. Här och var låg ett ensamt munskydd. En pandemi som gömts i snö… Nästa vår är det förhoppningsvis broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” som tittar fram när drivorna smält undan.

I går var vi på högmässan. Det var länge sedan. Luisfran hade fått hoppa in i Stora Kopparbergs kyrka. Vi tänkte att vi skulle lyssna på honom. Hans förbön för Ukraina grep tag i våra hjärtan. På lite bruten svenska bad han för de små människorna – i det där kriget. Ett sådant där krig som man trodde inte fick finnas längre.

I övrigt var vi en rätt sorgsen skara av kyrkobesökare. Några stod för kaffet. Några hade funktionshinder. Några var tanter. Vi kunde räknas på två händers fingrar. Det är så det ska vara. Ännu är vi inte där. Ännu måste vi inte samlas i katedralerna. Här viner inga raketer. Här bärs inga blödande barn till uppsamlingsplatserna. Kvinnorna behöver inte fly till Polen.

Sen bryggde vi kaffe och bredde smörgåsar och åkte till Roxnäs. Där satt vi på kanten av isen bland alla de andra som kokt kaffe och brett smörgåsar. Inga raketer. Bara lite rök från andra sidan Runn. Någon som brände skräp. En pappa körde en vagn lite fram och tillbaka med ett barn som inte var brännskadat. Ett som bara skulle sova.

Från dagens hemresa har jag följande att rapportera. Vi var några stycken pendlare. Vi spred ut oss i bussen. Det ven inga raketer. Vi var goda människor på väg hem från jobbet. Läste i mobilen att det på vissa mätstationer vid Antarktis varit 40 grader varmare än normalt. Satan. Man glömmer det ena jävelskapet för det andra.

Vi får inte ge oss! Vi måste tro på oss och våra möjligheter! Det finns inga alternativ värda namnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s