Fragment av en måndag

Det kom snöslask i Borlänge, Falun och Ludvika. Det var dessa platser jag besökte denna måndag. Huruvida det slaskade i Butja vet jag inte. Idag var jag inte där.

I Borlänge flyttade centrumhållplatserna från Stationsgatan till Ovanbrogatan. Jag var där och tog ett foto av Dan och Per. De hade gula skyddsvästar. Läget var under kontroll. Det var visserligen ett rör som stack upp på trottoaren. Fast Dan skulle hämta släggan.

Om centrumhållplatsen i Butja vet jag inget. Möjligen var bussarna inställda där idag. Idag brydde de sig nog inte om rör. De hade nog större problem på sina trottoarer.

I Ludvika stod jag i entrén till lasarettet mellan klockan nio och femton. Vi hade rollups. Vi delade ut reflexer och cerat. Vi svarade på frågor. De var inte alls lika många som de frågor som ställs i Butja.

Man ser mycket när man står i huvudentrén på ett mindre lasarett i Mellansverige. Man ser många rullatorer. Man ser många människor. Man ler mot dem. Ser att sjukdomen sätter sina spår. Inser att det är i sådana där huvudentréer som vi till stor del ska tillbringa vår ålderdom.

Jag åt isterband med stuvad potatis i cafeterian. Serverad av regionanställda med samma brist på servicenivå och varma leenden som jag minns från en enkel servering på den ungerska landsbygden 1982. Undrar över den där plasthättan över håret som kvinnan i kassan bar. Har de sådana i Butja?

Det finns något varmt och behagligt i tröttheten hos regionanställda. Tofflor som kippar. Hår i testar. Det finns något varmt och behagligt i värmen och friktionen hos riktiga människor. De som lever sitt liv långt från strategernas och regionbyråkraternas verksamhetsplaner.

De som torkar upp kaffet som spillts vid receptionen. De som kliar sig i huvudet när Postnord kommer med stora paket som ingen vet vart de ska. Till sist kommer det alltid någon från regionservice med ett rullbord och lastar på paketen. Man lyckas klura ut vem den där Heidi är.

I Butja kom troligen inga paket i dag. De fyllde sina säckar med annat.

I de där samtalen med människorna hittar man en glädje att finnas till. I de mest eländiga historier finns det frön av värme. Ur samtalen växer gemenskap. En dödsmärkt orolig man ler lite när vi börjar jämföra våra skånska dialekter. Kvinnan vars man dog för två veckor sedan är så stoiskt lugn att man bara vill hålla om henne.

Han som svor över vansinniga chaufförer med en biton av rasism. Han som blivit så misshandlad av vården. Åtminstone enligt egen utsago. Till och med han kunde när han spytt sin galla säga att vi var ju rätt trevliga prickar.

Vi får aldrig sluta prata med varandra. Ur samtalen ska hoppet spira. I friktionen mellan våra skilda åsikter och världar finns gnistor som kan tända kärlek. Så är det i vart fall Ludvika.

Hur det är i Butja törs jag inte tänka på. I ett sådant helvete av nackskott har jag aldrig varit. Måtte vi heller aldrig hamna där. Hoppet är väl trots allt det sista som lämnar oss – även i de mörkaste infernon.

Glömma tänker vi vart fall inte. Glömma får vi inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s