Hunden sket i Kvarnparken. En lite stressad gubbe förklädd till hundvakt prasslade med den sladdriga svarta påsen som följt med.
Onsdag. Krispig morgonluft. Gubben med hunden unnade sig ett extra andetag.
Stressade uppför Gustavs torg. Slängde in hunden. Rotade fram ett hundgodis ur skafferiet. Funderade en stund om han skulle väcka kvinnan i sovrummet. Säga att han skulle gå iväg. Idag skulle han åka långt.
Lät bli. Hon behöver sova. Blängde lite ilskt på hunden. Gjorde en snabb koll i köket. Inget framme . Igår hade ett knäckebrödspaket stulits och kvinnan hade vaknat till oljud och knäckebröd i hundkorgen.
Gubben älskade kvinnan. Hunden bara respekterade han. På sin höjd. Han vandrade Åsgatan mot centrum. En av de där männen som dånande blåser grus framför sig siktades vid O’Learys. Varför använder de aldrig munskydd? Har de aldrig hört talas om stendammslunga?
Vissa sjukdomar faller ur modet. Har liksom inga bra bokstavskombinatoner som fastnar.
Knutpunkten befinner sig i förfall. Biljettautomaten har varit ur funktion så länge att den röda skyddshuven bleknat. Bokstaven E på pelaren med de digitala destinationsskyltarna har lossnat och står lutad mot den trasiga automaten. De digitala displayerna är svarta. Den stora klockan i mitten av busstationen har visat samma tid i ett halvår.
En gång hade gubben brytt sig. En gång hade han känt ansvar. En gång hade detta bara lösts. Nu har ansvaret förflyttats. In i labyrinterna. In i förvaltninsorganisationerna . Där flyter det runt som byråkratins svarta materia.
Någon bränner koranen andra bränner polisbilar. Andra skjuter raketer mot civila. Det finns alltid grader i helvetet. Vad är väl en busshållplats i förfall? Fast ett symptom är den. En varningsklocka. Det finns sprickor i fundamentet.
Bussen kom i tid. Föraren slängde en förströdd blick på appbiljetten.
Resan går bra. Föraren spelar Radio Dalarna. Utsikten vid Söderås är fortfarande hänförande. Vi är inte många själar efter Rättvik. Ser en kvinna med en stor gul kasse från Gekås på sätet bredvid sig. Hon är lutad över sin telefon.
Om fyrtio minuter stiger det en gubbe av bussen vid Mora lasarett. Han ska stå där framför några rollups. Han ska prata med människor. Ibland undrar han varför i hela friden han gör så. Han har egentligen ingenting att komma med. Han vet en del om kollektivtrafik och om dom som reser med den. Mest pratar han dock skit.
Men ibland. Ibland när det är som bäst. Då känner han att det är just i dessa möten mellan människor som vi lagar sprickorna.
Där som vi bygger nya fundament. Det här är vårt gemensamma land.
Mora lasarett. Gubben är redo.
Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad 