Ethel – allt är förlåtet.

Jag hade svårt för Ethel Johannesdotter-Eliasson. I alla sammanhang stod hon i sin folkdräkt och gned på sin jävla fiol. Vid särskilt svåra tillfällen läste hon något hon själv hade skrivit. På onsjödialekt – sån dom pratade i Billinge.

I mina tidiga tonår var jag allergisk mot sånt. Lika allergisk som jag kan vara idag när kulturkonservativa föreningen Gimle med SD-ideologen Mattias Karlsson i spetsen svassar runt i kvaddans och stöter stång. Gimle fiskar i grumligt vatten. Det gjorde inte Ethel. Det har jag insett nu. Hon hade det i generna.

Livet är en serie av ständiga omprövningar och nya ställningstaganden. Det senaste gäller som sagt Ethel. Hon satt i kulturnämnden i Svalöv för Centerpartiet. Farsan var vice ordförande. Rektor Finn Svenonius på Linåkerskolan var folkpartistisk ordförande. Ett förhållande som för övrigt gav mig ett lite oförtjänt dåligt rykte som bråkstake.

Finn Svenonius knastriga röst nådde varje vecka ut över skolans högtalarsystem. ”Lars Grahn till rektorsexpedition” löd hans budskap. Oftast var det bara något protokoll eller annat papper som skulle överlämnas. En gång fick jag tjugofem kronor. Fast det är en lång historia.

Visst var det väl något jävelskap man hittat på ibland. Som då vi brände de bilder av Nixon som Böna hade satt på sin skåpdörr. I princip hade Finn inget mot själva handlingen men det var ju det där med brandfaran. Den gången fick vi inga pengar men vi fick diska provrör i kemisalen på julavslutningen. Ett klokt och rättfärdigt straff för politiska småbränder. Herr Paludan är välkommen att ta kvällsdisken i Skäggetorp.

Men nu gällde det Ethel. Eftersom farsan var med i kulturnämnden så skulle man gå på kulturella begivenheter i kommunen. Tanter som tovade och sånt. Där var hon allt som oftast med – gnidande fiol och eller läsande. Om Ethel var med den gången jag rymde från William Lind och Jussi Björlings son Rolf är mera oklart. William Lind ville att jag skulle vända notbladen under konserten. Då gömde jag mig i en garderob.

Den här gången stötte jag på Ethel i ett oväntat sammanhang. Det började med en tvist i en bokhylla. En mig närstående ville placera några tjocka trädgårdsböcker i en redan överfylld sådan. Ett meningsutbyte uppstod som resulterade i att jag fick en tidskriftssamlare med skånska böcker och småskrifter på halsen.

Rester från ett föräldraarv. Såna är svåra att slänga olästa. Sagt och gjort hamnade jag i Onsjö härads hembygdsförenings årsbok från 1958. Den innehöll en minnesteckning över konstnären Per Gummesson. Det var säkert för hans skull skriften var sparad. Föräldrarna bodde gubevars grannar med hans hus Pershall i Röstånga.

Artikeln var förljugen, styltig och trist. Hela skriften var sådan. Kyrkoherde Bertil Olausson gick igenom inventarierna i Bosarps kyrka. ”Ett mindre krucifix med den triumferande Kristus hade inköpts 1952 från Svensk Kyrkoslöjd i Vinslöv.” Samme kyrkoherde hade skrivit en artikel om en mölla i Stehag. Hembygdsföreningen hade anslagit 400 kronor till reparation av vingarna.

Det var en årsberättelse för en fisförnäm samling hembygdsvårdare med greve Carl Trolle-Bonde i spetsen. Jag försökte ringa greven och klaga. Lyckades dock aldrig reda ut hur jag skulle lyckas ringa till ”Eslöv 326” – det grevliga telefonnummer som var angivet i årsboken.

Det var bara en artikel som stack ut. Den hade Ethel skrivit. Den handlade om hennes morfar Per Berndtsson och hans skånska spelmanssläkt. Per var son till häradsspelmannen Berndt Jonasson i Stenestad. Han var gift med nämndemannens dotter Elna i Billinge. Hon var bara tolv år när hon först fick upp ögonen för den likaledes mycket unge spelmannen Per på ett bröllop i trakten. Den kärlekshistorien beskriver hon fint Ethel.

Att det fanns häradsspelmän som hade monopol på spelandet på fester och kalas visste jag inte. Att alla som skulle spela i häradet måste be häradsspelmannen om lov. Gjorde de inte det fick de ge bort gaget till honom. De kunde också bakbindas på en oxe eller ko och på det viset drivas ut ur häradet.

Hon skriver fint och kärleksfullt om sin släkt Ethel. Jag blev fascinerad av de här ”Berndtarna” och hittade flera intressanta artiklar som Patrik Sandgren skrivit i ”Upptecknaren” – en tidning för folklivsarkivet i Lund. En mycket spännande spelmanssläkt.

https://www.folklivsarkivet.lu.se/fileadmin/_migrated/content_uploads/Upptecknaren_2015-2016-final.pdf

https://www.folklivsarkivet.lu.se/fileadmin/user_upload/folklivsarkivet/upload/Upptecknaren/Upptecknaren_nr_12__2017.pdf

https://www.folklivsarkivet.lu.se/fileadmin/user_upload/folklivsarkivet/upload/Upptecknaren/Upptecknaren_2020.pdf

Bara namnen på Per och Elnas nio barn är som ljuv musik: Elofina Bernhardina, Althea Natalia (Ethels mor), Dagmar Isabella Teresia, Valborg Constantia Gabriella, Harriet Tenorina , Elly Quintina Valdina, Berndt Albert Sigvard, Per Artur Guntram och Margot Clarice Bondina .

Ethel gnid din himmelskas fiol. Läs för allt i världen dina berättelser på onsjödialekt. Om vi ses någon gång bland molnen lovar jag att till och med uthärda läsningen av din pjäs ”Lördesattan på Ågåren.

Jag tyckte du verkade lite märkvärdig. Det hade jag också varit om jag kommit från en sån släkt.

5 reaktioner på ”Ethel – allt är förlåtet.

  1. Jag kan inte låta bli att tycka att straffet att bli bakbunden på ett nötkreatur och driven ut ur häradet är ett straff som är något oproportionerligt till brottet. Fick man behålla gaget då?

    Gilla

    1. Ethel var lite oprecis på den punkten.😊 Kräver fördjupade studier… Får se när det blir tid över att ge sig i kast med häradsspelmännens historia. Just nu är det en trilskande vedspis. Sen är det fagring av tomt. Därpå en bok om bryggerihistoria. 🙂
      Återkommer om jag får fram mer fakta i målet…

      Gilla

  2. Åh så fint du skriver om Ethel! Tack för den texten. Gläds också åt dom där fina namnen.
    Själv gned jag (motvilligt) fiol till nånstans mitt i tonåren. Dock inte folkmusik utan klassiskt. Mamma pushade på. Och jag har fiolspelare i släkten: familjen Härdelin. Skäggmanslaget – med bl.a. Thore Härdelin – var poppis under 70-talet och spelar fortfarande ihop i nån delvis ny konstellation. Thore har musikaliska barn som håller igång med musiken också. Min gamla fiol står och samlar damm i nåt hörn.

    Gillad av 1 person

    1. Thore Härdelin följer jag på Facebook. Han hänger i även om det verkar vara lite skralt med hälsan.
      Tyvärr helt omusikalisk själv. Men jag hade några år i skivbranschen i Stockholm i skarven mellan åttiotalet och nittiotalet. Så jag har åtminstone distribuerat en massa skivor. Fast det var mest jazz… 😊

      Gilla

Lämna ett svar till Martin Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s