En portfölj och en manskör

30 april

Vaknade väldigt tidigt trots ledighet. Låg kvar en stund och försökte göra långa djupa in- och utandningar. Kan funka ibland. Inte idag. Lika bra att stiga upp. Väcker bara Marie om jag ligger där och roterar

Ställde mig i kalsongerna på balkongen. Någon plusgrad. Inte regn och snöflingor som igår. Fast jag huttrade. Funderade ett ögonblick om jag hade mått bättre om jag legat chartrad och fjättrad vid en palm borta i Thailand full och solbränd… (Det där kommer från någon berättelse av Slas. Men då var det nog Grekland.) Kom fram till att jag inte gjort det. Huttrar hellre.

Fast jag har lite avundsjukt kollat temperaturen i Alicante där Ola var för någon dag sen när jag ringde honom. Pillar lite i den avundsjukan. Släpper den. Den klär mig inte och en del människor unnar man allt gott. Ola är en sådan.

Tänkte på att det idag är sjutton år sedan vi körde sista lasset med allt det konstiga som blivit sist kvar i lägenheten på Bergslagsgatan. Från Säter till Falun. Det var en märklig kväll att flytta på. De hade tänt eldar längs Dalälven och det sköts fyrverkerier över Tunaslätten.

Man bor här och man bor där. Det spelar inte så stor roll. Så länge man har några man älskar med i bohaget. Så länge det inte regnar in i sovrummet. Så länge det finns värme.

Det är kallt på balkongen. Jag lyssnar en stund efter det knappt hörbara. Tittar över gården mot ingången till 50 D efter det som knappt syns. Anar något som nästan är försvunnet. Allt ska vara så jävla effektivt och nyttigt.

Skulle vilja lutat mig över räcket. Skulle velat säga: Hur ska vi kunna bevara vår själ i denna jävla värld?

Det måste vi kunna. Tänker på gårdagens sjuårskalas. Lite trevande när nya former ska upprättas efter skilsmässor. Men det låter man barnen fixa. De är de som är klokast av oss. Det är för dom som vi aldrig får ge upp.

Sen såg jag tidningsbudet komma. Trodde inte DN kom idag. Jag gick in och drack ett glas vatten. Klädde på mig. Tog tidningen. Jag är en läsare. Jag är en portfölj som det stoppas allt möjligt konstigt i.

Inget att hyckla om. Jag har mina brister. Jag är inte fullkomlig. Är full av meningslös kunskap. Kan inte koncentrera mig. Spretar.

Ibland kan jag känna sig som Armand Schulthess. Han som föddes i Schweiz i början av förra seklet och drev damkonfektionsaffärer i Lausanne och Geneve fram till mitten på trettiotalet. Det gick så där för honom. Han var gift två gånger. Fruarna lämnade honom när pengarna tog slut. Sånt händer. Han fick ett barn som dog tidigt. Sen fick han något jobb i den federala administrationen – import och export.

Han gjorde en del affärer under kriget och kunde köpa en liten stuga i Auressio i kantonen Ticino. Till sist förvärvade han över 18 000 m2 tomt. Där började han bygga upp ett uppslagsverk med tusentals små skyltar i huvudsak i plåt. Han skapade stigar och satte upp bänkar. Världen skulle beskrivas. All vetenskap och livets alla områden. Upp med dom i träden.

Avundas honom hans trädgård. Det finns mycket roligt att läsa och se om man googlar på honom. Men han var en särling och en snuskgubbe. Det strävar jag inte efter att bli.

Igår pratade vi om att åka till Rådhustorget i Säter på Valborg för första gången sen 2006. Det var jag som föreslog det men är skeptisk.

Vårtalet av Säters kommuns kulturchef ska jag kunna hantera. Men Säters Manskör och Manskören Kamraterna från Hedemora – klarar jag av att möta dom igen? Älskade dom så mycket! Deras skrynkliga lite trånga trenchcoatar och deras gulnade studentmössor. Deras vårvindar friska.

På Valborg är som jag allra konservativast. Jag är så rädd att bli besviken.

Akta er för elden!