Evangelium enligt katt

2 maj 2023

Tandvärken blir allt mindre. Tandläkaren hade kanske rätt trots allt. Vi skulle nog avvakta. Huvudvärken lättar också lite. Mycket små problem förstås. Mikroskopiska i jämförelse med det mesta här i världen. Dom är en Hasse Alfredsonsk spik i foten.

Solen skiner blygt igen. Första maj var en grå och blöt historia. Ingen demonstrant i år heller. Har gjort min beskärda del. Från en bland 6000 vpk:are som skanderade ” Ananas, järpe frossa och njut! Borgare, snart är din saga slut!” på Lunds gator. Det hälldes hinkar med vatten ur en del fönster. Till en av en handfull socialdemokrater (ungefär hälften av blåsorkesterns antal) som vandrade till Säters Folkets hus. Var det skitväder var det knappt någon som såg på heller.

Sist det kändes riktigt meningsfullt att demonstrera var 1 maj 2017 när nazisterna gick i Falun. Då var vi många goda människor på gatorna. Humanister finns i många politiska färger.

Man kan befara att vi hamnar där igen. Det finns tecken. När det hettar till ses vi på gatorna igen!

På Valborg hamnade vi i Säter på dagen. Marie hade väldigt svårt att närma sig den demolerade Fasta paviljongen. Hon jobbade i dess skugga under så många år. Hon kämpade ett halvt yrkesliv för byggnaderna på det gamla mentalsjukhuset. Nu faller en till och det är uppenbart av det pågående förfallet att snart faller alla. Historien vittrar. Människoöden glöms. Marie sörjer.

Till kvällen hamnade vi vid Falu gruva. Mycket folk som samlats. Fin blandad kör. Tal av socialdemokratiska kommunalrådet. En påminnelse om varför jag tröttnat på politiken. Ett tydligt och stringent tal som innehöll absolut ingenting. Inget hopp. Ingen gemenskap. Ingen framtid. Några klyschor och några kuliga barndomsminnen.

Varför tror dom att vi behöver samlas runt en eld? Vad tror dom vi behöver höra när kriget är i Europa? Vad är det som oroar oss människor?

Det är så. Politiken saknar hjärta. Samregerandet urvattnar det som är viktigt till floskler och policydokument. Jag hatar dom som gömmer sig bakom ”det är fullständigt oacceptabelt” så fort något gått fel. Varför tar de inte verkligt och personligt ansvar?

Nåja.

Jag håller ständigt på att rensa gamla bilder. Jag har många bilder på olika ställen. Försöker samla ihop dem. Igår dök morsans jävla katt upp igen. Jag hade nästan glömt den. De sista månaderna av sitt liv fäste hon sig vid en tygkatt. Den skulle ligga med i sängen och blev en del av hennes ritual med hemtjänsten.

Jag är en modern människa som tror mer på framsteget än på tygkatter. I början fnös jag och stoppade kattfan pliktskyldigast i sängen när blöjorna var bytta och nattlinnet skulle på. Efterhand försonades jag alltmer både med katten och döden. Vi behöver övergångsobjekt och katten blev en bro till döden.

När jag höll på att reda upp efter dödsfallet kom hemtjänsten på officiellt besök. De hade en sista önskan. De ville att jag skulle stoppa katten i morsans kista. Men när jag skulle åka till krematoriet i Eslöv så hittade jag den inte. Den blev kvar bland människorna.

Livet är. Man försonas. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde. Jag försökte göra det samma. Varför älta det som varit. Livet är nu. Vi får försöka göra det bästa av det. Mellan människor finns kitt och missförstånd.

Katten hamnade sen i en vagga. Togs ur den. Blev ingens riktiga älskling. Men den finns kvar någonstans. Har sett den bland bråten i en barnkammare.

Är det dags att ta fram katten? Behöver vi ett nytt evangelium enligt tygkatt?

När jag hittat den igen så finns den mitt ibland oss. Lärjungarna kan ta på honom. Mänskligheten kan behöva ett övergångsobjekt så här i fanatismens, främlingsfientlighetens och klimatförändringarnas tid.

Ni får låna mors katt.

Men vi får vara försiktiga med vad vi släpper loss. Några kattfundamentalister vill vi inte ha!