Blandmissbrukare och den ljuva smaken av danska svordomar

6 maj

Lördag. Vaknade klockan 7. En plusgrad. Blå himmel.

Igår fanns det barnbarn i lägenheten när jag kom hem. De satt och bläddrade i mina album med dagens bild. Det blir en stor hög på golvet när man dragit ur alla ur bokhyllan.

Där har ni ert arv säger jag då. Hyllmeter med spiralalbum. En bild om dagen. Utskriven på fotoskrivare. Inklistrad med oläslig kommentar i en skrivstil som kommer vara utdöd när ni ärver skiten. Jag tror inte de inser allvaret i det hotet. De kommer nog ha bryderier innan de kör till återvinningscentralen.

Sen gick vi ut i Kvarnparken. Jag lärde dom de danska svordomar jag kan. En gjorde succé. For helvede! Ebba rusade upp och ner för slänten i Kvarnparken och ropade: For helvede. Clara som är fem tyckte mest det var pinsamt och sa att tanterna tittade. Vi tränade på uttalet. Det blev bättre och bättre. Det satt nästan: ˈfoˀɐ̯ hεlvəðə

For helvede följt av ett underbart gapflabb. Hon behövde det. Det var terapeutiskt. Man är stor och klok men liten och livrädd när den nya insulinpumpen ska bytas. Man är stor men liten och fjättrad vid räknade kolhydrater och ransonerat godis.

Man behöver det. Vi behöver det. For helvede! Jag sprang också lite i slänten och vrålade. Det tyckte femåringen var ännu pinsammare. Vad tanterna tyckte törs jag inte tänka på.

I veckan hade vi APT i ett rum på gamla busstationen i Borlänge. Där har det changerat. Jag ska inte ännu en gång spy galla över att all personlig service monteras ner i kollektivtrafiken. I den kampen kan man stånga sin panna blodig.

Vid utgång två stod och satt ett gäng. Sju blandmissbrukare som drack ur burkar med stora kronor på. Blandade dialekter med huvudvikt mot Västerås och Örebrohållet. Spattiga. En var mycket vig och måttade vänskapliga sparkar mot halsarna. Inte min guskelov.

Flyktimpulsen triggas. Undvik. Gå till nästa hållplats. Men då kom Jimmy till mig. Jimmy Mullen. Ingen annan Jimmie.

Jimmy Mullen är en karaktär i Trevor Woods deckare. Det finns två på svenska som jag läst: Mannen på gatan och Ingen väg tillbaka. Jag har nästan helt slutat läsa deckare. Kvoterna är fyllda sedan länge. Jag har inte varit lockad på länge. – men just de här blev jag nyfiken på.

Jimmy en krigsveteran från Falklandskriget som driver runt på Newcastles gator Jagad av ständiga mardrömmar med ett våldsamt förflutet. Han har några vänner på gatan. Trasiga. Missbrukare. Author Trevor Wood beskriver dom med sådan respekt. Deras trasighet förklaras.

Sen kan det vara lite omotiverat våldsamt ibland och skurkarna kan vara nog jävliga. Men jag har slukat båda böckerna. Jimmy genomgår en process. Han växer. När jag läste sista meningen i första boken, ”Hej pappa, sa Kate” så brast det fullständigt. Så hejdlöst har jag inte gråtit över en bok i modern tid.

Jimmy kom alltså till mig på busstationen i Borlänge. Jag satte mig på bänken vid utgång 2 mitt ibland dom. De dämpade sig lite. Drog ihop sina kassar. Jag satt där. De stod där. Vi var medvetna om varandras existens och respekterade varandra.

När bussen kom skulle en av dom åka med. Du var först sa jag och pekade på honom. Gå före du sa han. Jag ska till Svärdsjö och har inget kort. Det kan ta tid.

Jag såg i en läsartext i Falu kuriren att David Johansson från Ria-stugan besökt Falu soroptimistklubb nyligen. Jag minns detta eftersom jag var tvungen att googla vad soroptimist betydde. David hade berättat om människor som besökte deras verksamhet. På frågan vad vi kan göra för att hjälpa till hade han svarat: besök oss och prata med oss.

Respekt, samtal och for helvede. Följt av ett kluckande och befriande skratt.