Om trehundra år

Kära dagbok.  30 oktober.

Jag kom ut från biografen med lite rödkantade ögon. Vi hade gråtit en stund över Lady Gagas skönsång och över KÄRLEKEN – trots allt. Jag lite mer i smyg och tonårsflickorna i bänkraderna mera hulkande. Trevligt med en nästan fullsatt biosalong i Falun och bra att få gråta lite kollektivt en stund. Det finns mycket att gråta över i denna värld. Men det tar vi inte nu.

Jag stannade till en stund på Fisktorget. Snöslasket hade i princip töat bort. Det var varmare vindar. Det stod en klunga med ungdomar utanför Stadsbiblioteket. Jag tror att de har något slags demokratiforum under sportlovsveckan. Det kan behövas. Demokratin måste försvaras av varje generation. Den är inget makten ger oss i platta paket. Den får vi snickra själv.

Marie berättade för någon dag sedan om att alla de här tråkiga mötesordningarna, med fastställande av stadgar, val av justeringsmän och dagordning. ( Jag hatar dom.) De var ett sätt att ge makt åt dem som inte hade den. Bjuda in dem i samtalet. Skapa ett ramverk när Sverige demokratiserades. Att låta alla komma till tals. Det var en ögonöppnare. Klart det öppna samtalet måste ha ett ramverk. Vi kan ju inte diskutera det som är viktigt om vi skriker varandra i ansiktet och pratar om helt andra saker.

Jag stod där på torget. Undrade om någon kommer att stanna just här om trehundra år. Vad ser dom då? Kommer de att blicka över det som vi ser? Kommer de alls att tänka på oss? Kommer de att hata oss – för det vi gjort mot jorden som de ärvde. För det vi gjort och gör med varandra.

Kommer de alls att ha möjlighet att blicka bakåt? Kommer de bara att tänka på det som de ska köpa? Det som de behöver för sin överlevnad? Kommer de överhuvudtaget att minnas att vi funnits – eller är deras dag bara en helt ny dag som de måste börja om varje morgon i sin kamp för föda och värme.

Jag torkade tårarna ur mina ögonvrår. Jag tog upp mina stickade vantar ur ryggsäcken. Nu är det detta liv som ska levas. Jag arbetar och är ganska snäll mot min omgivning. Räcker det? Knappast. Men det är en start. Det är vackert så.

Kära dagbok. I natt tänker jag inte drömma om kyrkorådets ordförande som rattade fram tyska porrfilmer på sin tjockteve – som jag gjorde i går natt. I natt hoppas jag på frid.

Frid på jorden. Om så bara för bråkdelen en nanosekund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s