Gubbar som pratar om döden

Idag pratade vi om döden. Tre medelålders män som satt samlade på lunchrestaurangen vid gamla COOP Forum. Vi grymtade om färsbiffarna som var en besvikelse. Vi muttrade om timjansåsen som var för tunn. Sådant hör till.

Men vi pratade också om döden. Inte så mycket om vår egen. Det tordes vi nog inte. Men vi pratade om dom vi saknade. Telefonsamtalen som hade upphört. Tystnaden som tilltar. Dödsögonblicken vi hade bevittnat.

Det kändes bra. Vi talar allt för sällan om den i vardagen. Döden. Det är som om att inte prata om den håller den på avstånd. Med förnekelse kan man komma långt men gemenskapen inför det ofattbara kommer längre.

Jag tror att jag skrivit det i dig förut, kära dagbok, men bland de ord jag kapslat runt mitt hjärta i så finns alltid den amerikanske poeten och anarkisten Kenneth Rexroths: ”Mot världens undergång finns det bara ett försvar: Skapandet”. Jag tror att det gäller även min egen – undergång. Skapandet av det mycket lilla. Det kan gälla bilder. Det kan gälla ord. Det kan gälla kärlek.

När man en gång står där och ska göra bokslut så väger man lätt. Älskad av få. Lyckats med lite. Men de som är nära. De som betyder något på djupet. Jag tror jag lyckats förmedla min kärlek till dom. Någorlunda. Mellan tummen och pekfingret. Åtminstone det tror jag att jag har lyckats med. Det kanske räcker. Det får räcka. Bättre kan jag inte.

För övrigt är jag ganska stolt över mitt vankelmod. Gläds åt att inte veta alla sanningar. Vad skulle jag med dom? Ingen skulle ändå ha trott mig. Det finns alltid någon som kan formulera lögnerna snärtigare. Alltid någon med följare som kan beundra de spetsiga halvsanningarna och rökridåerna. Sådana kommer det alltid att finnas.

Ikväll tror jag att jag ska be en aftonbön. Be kan man göra till den gud man råkat stöta på i sin väg. Eller till försynen. Eller till hoppet.

Kära du. Du som kanske finns. (Om du inte finns – så har du desto större anledning att lyssna på mig.) Ikväll ber jag för de som vandrar osedda på denna jord. Jag ber för dem som inte räknas. För de som vi fnyser åt. För de som vi utnyttjar genom vår ondska i eller rent oförstånd. Stryk deras kinder. Nafsa i deras öron. Kyss dem. De vi kysser finns. De vi älskar andas. Kärleken är störst och jag är liten. Jag kan inte älska alla. Jag älskar några. Låt mig göra det – om inte i evighet så åtminstone så länge ett möjligen, lätt förkalkat hjärta, slår i mitt bröst.

Tjohej.

I morgon är det november. Då ställer jag om till vintertid. Då blir det party.

Rajtan. Tajtan. Liksom. Eller…