En privatmans vedermödor

Publicerad den av Lars Grahn
13 November.
Kära dagbok! Idag har jag varit och undersökt posten med magnetkamera. Åtminstone var det detta Jon trodde att jag sökt ledigt för när jag berättade om det igår. Han såg lite nollställd ut. Varför det, frågade han? Vad har du med posten att göra?
Min skånska vållar mig problem här uppe i mellersta barrskogsregionen. Det jag kan hoppas på är att det inte är lika illa ställt med min prostata som det är med Postnord. Men å andra sidan skyller ju de det mesta på den danska sammanslagningen nuförtiden. Mig veterligt delar jag visserligen inte körtel med någon Preben eller Ole – men jag lever med några minnesluckor från Köpenhamnska barrundor…
Ibland tar sig förresten föraktet för skåningar häpnadsväckande uttryck. Igår stack en oformligt fet bussförare från Ludvika in sitt ansikte på mitt lilla kontor med sin fråga: ”Vet du varför skåningarna bor i Sverige och kamelerna i öknen? Jo, Gud skapade dom samtidigt och araberna fick välja först…” Gnägg. Gnägg. Sånt tycker dom är roligt här i den mellersta barrskogsregionen och sen säger dom att skåningar är främlingsfientliga.
Det här med magnetkameraundersökningen oroade mig en del. Jag oroar mig inte för cancer. Den är en del av livet. Den kan man hantera eller inte. Den kan man leva med eller dö av. Cancerdöden har ju oftast det goda med sig att den ger en frist. Prostatacancer levde farsan med i ganska många år. Han var paniskt rädd för ”kräftan” men till och med han lärde sig leva med den. Någorlunda. Det ger hopp.
Nej cancern var jag inte rädd för. Det var laxeringen som oroade mig. Jag är inte van vad vid sådant. Jag såg framför mig bruna kaskader som okontrollerat forsade ur min ändtarm. Jag såg malströmmar av avföring. Kära dagbok. Jag ska inte gå in på detaljerna. Men det gick bra. Marie var ett stöd och jag sket inte ner mig. Punkt.
Väl uppe på röntgen delade jag hytt med en man från skogarna. Han berättade att det var viktigt att kissa innan. Man skulle ligga länge. Så berättade han att det var ett jävla oväsen. Han hade blåkläder och luktade lagård. Sådant blir man trygg av.
Vad han inte berättade om var vilken intensiv upplevelse den där undersökningen var. En performance. Jag fördes in i ett smalt rör. Jag låg alldeles stilla och så började plötsligt ett elektronmusikaliskt verk dundra därinne i röret. Det var pauser och crescendon. Jag blev alldeles betagen. Det var precis som när jag köpt min första LP med Tangerine Dream. När jag satt hemma i Svalöv uppkrupen i den mörkblå sammetsfåtöljen – blundande och med hörlurarna tätt tryckta mot öronen.
Jag gjorde en lång resa i det där röret. Jag hamnade i ett transtillstånd. Min första fråga till den vackra östeuropeiska sköterskan som tog ut mig ur röret var: Vem har komponerat ljuden? Hon tyckte nog jag var lite stollig men hon log mycket vackert. Jag skulle få svar inom en vecka sa hon. Ska bli spännande att få höra vem kompositören är – senare insåg jag att det nog inte var det svaret gällde. Jag gick ut och tog av mig min lånade lilla blå rock i omklädningshytten. Lade den i tvätten.
Från lasarettet promenerade jag i regnet ner mot resecentrum. Gick in på Max. Hamburgerställen besöker jag högst en gång om året. I år skedde det alltså den 13 november. Jag åt en Umami Bacon Burger och lökringar.
I bakgrunden gick en slinga med sjuttiotalslåter. Plötsligt hörde jag Neil Youngs Old man. Den var kongenialisk. Men nu hade jag bytt sida – nu var det mig man sjöng till:
Old man, look at my life I’m a lot like you were
Old man, look at my life I’m a lot like you were.
Jag tittade på ungdomarna som satt där. Jodå, ni är till stora delar som jag var. En dag står ni också där på posten med er stora magnetkamera.
Det kallas livet. Välkomna.

4 reaktioner på ”En privatmans vedermödor”

Lämna en kommentar