Elegi över en trappstäderska

Marianne ringde mig i veckan och berättade att Elsa hade dött Hon dog hemma i sin säng på Hantverksgatan omgiven av sina närmaste. Det hade gått fort och alla fem barnen hann inte hem. Sista gången jag såg Elsa var i september  när vi var nere i Skåne. Elsa öppnade aldrig dörren den gången. Vi kikade in genom fönstret och såg henne sitta i fåtöljen. Hennes syster berättade att hon fått cellgifter för sin leukemi och var så trött att hon bara sov. Kurt dog i våras och livet var på väg att rinna ur Elsa.  Blommorna vi köpt lämnade vi till systern med en hälsning. Det var den sista.

Elsa var en enkel människa.  Om hennes barndom och familj lärde jag mig bara brottstycken.  Född någonstans i trakten av Vittsjö. Piga hos elaka bönder. Sorger och glädjeämnen. Jag lyssnade lite förstrött medan jag stoppade i mig av hennes kakor. Hennes och Kurts släktingar blandades till en röra i mitt huvud. Någon hade dött av bröstcancer och någon hade alzheimer. Eftersom jag betraktades som någon som hörde till familjen så sköljdes jag över av namn på barnbarn och barnbarnsbarn. Ett trassligt nysta som jag aldrig lyckades reda ut.

Man lyssnar lite förstrött på sådana där historier om människor man aldrig träffat. Mest tänker man då på sig själv och sitt liv. Elsa och Kurt fanns med i min barndom. Hemma hos dem på Ängabäcksvägen lekte jag som barn. Kurt jobbade på tippen och hans arbetskläder luktade surt av rök och förruttnelse. Elsa städade där hon fick påhugg. Hon städade bland annat alla trapporna åt bostadsbolaget i Svalöv.

Det var rörigt hemma hos dom. Vi fick göra som vi ville. Kurt och Elsa rörde sig bara som skuggor i utkanten av våra lekar. Det var fattigt men det fanns kärlek. De var tillåtande och alla barnen blev bra människor. Arbetsamma människor – enkla människor. Undersköterskor, fabriksarbetare och hantverkare.  De blev som folk är mest.

Jag återknöt kontakten med Elsa och Kurt när morsan flyttade från huset och hamnade i en lägenhet nära deras. Elsa tittade förbi mest varje dag.  Hon var klädd i lite märkliga kreationer och hade den fulaste vintermössa jag någonsin sett.  Hon var en god människa som kom med en bit tårta som blivit över och hon var den man kunde ringa när morsan inte lyckats lägga på telefonluren. Elsa stod för tryggheten.

Ibland satt vi vid deras matsalsbord och åt våfflor. Det var gott.  Ibland fick jag klåda av alla fördomar och den rädsla för allt främmande som upptog en stor del av deras medvetande. Då befann jag mig vid den skånska främlingsfientlighetens och sverigedemokratins rötter.  Men vem är jag att döma över de underprivilegierades besvikelser och tillkortakommande?

Nog kan jag förstå att en fattigpensionär med 7000 kronor i månaden – en som levt livet med näsan precis över fattigdomsstrecket och som tillhört de som aldrig räknats: nog kan jag förstå att de kan falla för demagogers fagra löften att allt ska bli bättre om bara de där främmande försvinner och det blir reda på torpet

Jag höll aldrig med i de där samtalen. Gud förbjude – men jag bet mig i tungan lite för många gånger. Korrigerade lätt och stack in humanismen budskap där det gick. Det var min taktik. En feghetens taktik. Fungerade väl inget vidare men jag behöll min värdighet och de behöll sin. Jag tyckte om Kurt och Elsa. Jag tror de tyckte om mig. Vi kom ur samma rötter. Livet tar sig olika vägar. Men solidariteten till den plats och den klass man kommer från består.

Igår tände jag ett ljus för Elsa på kyrkogården i Ludvika, Egentligen borde vi kört till kyrkogården i Rättvik för att tända det där ljuset. Elsa och Kurt kom ofta tillbaka till de två resor de hade gjort dit. De hade åkt med tåg hela vägen från Eslöv. De hade bott på Turisthotellet. De hade ätit våfflor vid Bredablick. Det hade varit fantastiska äventyr. Flickan på serveringen hade känt igen dom andra gången dom var där. Det var väl alldeles fantastiskt.

Det var alldeles fantastiskt att en flicka på en servering i Rättvik kom ihåg Kurt och Elsa. Jag kommer också ihåg. Elsa hade stoltheten kvar in i det sista. Ingen kunde sätta sig på henne. Vi delade rotsystem. Vi delade inte åsikter. Man kan älska någon ändå. För det som de är. För de liv de levt. För att de har värdigheten kvar.

Jag lyfter min keps. Världen är lite fattigare.  En trappstäderska har dött.