Livet – en färd med bröllopstårta.

Livet.

Nog är det outgrundligt alltid. Det rymmer kärleken. Därmed borde väl sista ordet egentligen vara sagt. På ett plan räcker det med den. Tacksam att jag känner den. Fast.

Fredag och ännu en arbetsvecka är till ända. Tacksamhet ska man naturligtvis känna även över detta. Man har ett arbete – man har en lön. Tillhör en privilegierad stam på den här planeten. Jag vet det. Är tacksam för det – men man kan ju bli lite trött likt förbannat.

Ibland kan man känna sig som en figur i en mycket dyster novell. En som tröttnat på den där lunken. Less på de där arbetsuppgifterna som inte resulterar i så kallad kundnytta. En som gått vilse i byråkratiska förvecklingar som känns som att köra med en stor jävla bröllopstårta i baksätet på vägen mellan Öratjärnsdammen och Björnhyttan. Det skumpar och det skakar men det gäller att försöka hålla det man bär med sig intakt.

Jag har tänkt det förut men jag tänker det igen. Ju äldre jag blir, ju mer osäker blir jag, på hur allting egentligen är beskaffat och hur allting hänger ihop. Den så kallade sanningen tar liksom två steg bakåt när jag kliver ett steg framåt. Snart är det enda som jag verkligen är säker på det – att de som verkligen är farliga är de som absolut vet hur allting hänger ihop. De som sitter inne med den absoluta sanningen.

I den politiska och religiösa fundamentalismen ser jag inte mycket kärlek. Inte mycket humor. Inte mycket tolerans.

Hatet är förvisso också en del av livet. Fast den altruistiska kärleken – den är jag (nästan) säker på att den segrar till slut.

Jag säger det inte därför att jag vet. Utan därför att jag vill.