Tankar på en julaftonsmorgon…

Det är den tjugofjärde december och jag vaknar väldigt tidigt. Kroppen har ännu inte hunnit ställa om till julledigheten. Den vaknar och vill ha havregrynsgröt. Den vill åka buss och arbeta.

Idag kära kropp arbetar vi inte. Idag ska vi äta risgrynsgröt och kanske träffar vi en tomte.

När jag låg kvar där i sängen tänkte jag på min frisörs svärfar. Han som har känt smärtan i ryggen länge men nu när han äntligen tagit mod till sig så är det för sent. Det har spridit sig i hela skelettet.

Det är konstigt med frisörer. De blir liksom en del av familjen. Min har jag följt sedan hon kom som lärling till salongen. När hon bytt arbetsgivare har jag följt med. Var sjätte vecka ger vi varandra lite pusselbitar från våra liv. När det närmar sig jul frågar hon alltid om jag fått den där boken med grötrecept ännu. Den jag önskade i julklapp 2010 men aldrig fick. Snart tror jag hon köper den till mig.

Nu ska hennes svärfar alltså snart dö. Han är yngre än mig och vad säger man? Jag sa inte så mycket när hon klippte mig igår. Jag lyssnade mest. Jag tänkte på Baudelaire men jag kan inte texten utantill och jag vet inte om den skulle tröstat henne. Det är inte helt säkert att Baudelaire tröstar frisörer.

”Se döden är vår tröst, den ger oss mod till livet,
den är vår levnads mål och våra drömmars kraft,
en mystisk brygd, som helar varje rivet
hjärta med sin dunkla saft.”

Döden tar våra medmänniskor ifrån oss. I juletid blir saknaden så påtaglig. Det är så många lösa trådar av minnen som bara är. Trådarna spretar. Finns i alla färger och de blir bara fler och fler.

Barbro har varit en del av mina jular sedan 1987. I veckan kom ett brev om att hennes aska var redo för gravsättning. Hennes inlagda sill tar hon med sig i urnan. Burkarna med småkakor likaså. Ännu flera lösa trådar. Ännu mera saknad.

Fast idag ska små flickor sitta i mitt knä och lyssna på sagor. Vi läser inte julevangeliet ännu men Pettson är bra.  Vi ska leka kurragömma i mörkret och hisna av allt det som är otäckt och det som kvillrar i magen.  Nya trådar och några som man kan knyta ihop med andra. Det kanske blir en väv av allt detta. Trots allt och till slut.

Från krubban till graven via korset.  Låt årets julklapp vara en tomte. En som inte säger ”Ho-Ho” och dricker Coca-Cola.  Låt årets julklapp istället bli den där tomten som min mormor satte ut en skål gröt till. En tomte som strök kring husknuten där på slätten och som stod för ett avbrott i det hårda arbetet och vardagsslitet.

Det där livet hyllas allt för sällan. Det slitsamma hederliga vardagsarbetet som får våra liv att fungera. Det som inte gör sig på Instagram men som plockar upp skiten och torkar tårarna. Det som inte blänker av guld men som tindrar av mänsklighet.  

Här är vi. Människor på en planet som man ibland undrar om den har större hopp är min frisörs svärfar. Mörker finns. Gränser finns – och hat och oförståelse. Men kärlek finns också – och arbete.
Hopp finns. Alltid!

En gång var jag en cowboy. En gång stod jag lycklig framför granen och såg min mormor tända tomteblossen.  Ibland behövs det inte mer.  En dag på året så räcker det med tomtebloss, risgrynsgröt och att valhänt göra knutar av alla våra lösa trådar. Och så kanske en pickadoll då…

Jag sitter och tittar över på loftgången på det fula huset på andra sidan Åsgatan. Det är alldeles mörkt men jag tror att jag såg en luva. Ett fragment av en tomte. Som kanske finns. Som kanske låg i en krubba. Eller inte – men en som tror på mänskligheten. Trots allt och God Jul!